Jag vet inte hur noga ni läser min blogg men häromdagen skrev jag ju att jag & Sara hade önskat att springa in i Håkan Hellström under våran promenad vi planerade på lördagen. Jag var liksom ganska nöjd med Stefan där. Så idag sitter jag och äter lunch med min klasskamrat Maria och så tycker jag mig se Daniel Gilbert och bredvid honom går någon väldigt väldigt bekant med barnvagn. Någon väldigt väldigt lik Håkan Hellström. Om ni inte redan listat ut det så var det självklart han också! Fin!

Jag kom av mig i mitt ätande och jag måste säga att jag finner det lustigt, att efter såhär många år och så många gånger jag träffat & sett Herr Hellström, fortfarande blir lite skakig.. Ja, jag är lite konstig. Men jag hoppas att ni gillar mig ändå..?

helvete.

Idag har jag läst dagbok från när jag såg Håkan i Oskarshamn 2006. När jag hade gjort chilitryfflar till Stefan som han envist trodde var mat “men titta, det är ju köttbullar” bara för att de låg i en folieform. Han hade tydligen också sagt “Lisa och chokladfabriken”. Det tyckte jag var fint så jag var tvungen att skriva ner det nånstans. Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka.. ♥ ♥ ♥

Eftersom jag ändå är nostalgisk så saknar jag Köpenhamn lite. Tänk att jag saknar det fast jag inte förstår vad de säger! BAH! Fast fina flodhästar kan man se och fina Pumpehuset med fina lyktstolpen. Fast det är väl också mest minnen. 15 mars 2003. Jag och min helsingborgsvän i en evighets väntan. Väntan på en utav de finaste kvällarna någonsin. Jag saknar Håkan..

Nostalgisk. Jag tänkte ett tag lägga ut mitt gamla lunarinlägg om 15 mars 03. Men då hade ni undrar vad det var för fel på mig, även om jag bara var 15 och nördig. Men eftersom jag är så snäll så får ni ett roligt ljudklipp istället! Jag & “Lillebror”:

Varför man spelar “hej knekt” med mig på egen risk:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag fortsätter gå runt i nån jävla dagdröm. Åh, förlåt, jag råkade citera Håkan. Jag gillar att citera. Men vad jag skulle skriva var att jag fortsätter gå runt med Håkan i öronen och det ska vara live. Imorse hann jag lägga in spelningen från Lisebergshallen 2002 (även dvd:n Explodera Bateria), Storsjöyran 2003 och Annexet 2005.

Jag lyssnade på Lisebergshallenspelningen på vägen till jobbet och som vanligt så hade jag väldigt svårt att bete mig normalt. Man vill bara dansa och hoppa. Jag städade köket på jobbet idag till det jag inte hann höra på vagnen dit och hade min egna Håkankonsert samtidigt som jag skrapade golvet. Fint.

Håkanbabbel. Jaja. Tröttar hon aldrig? NÄEJ. Precis när jag skulle in i hissen på jobbet hamnade jag i mellansnacket precis innan Det är så jag säger det. Det är väldigt fantastiskt. Så jag ville gärna visa. Dessvärre var det ingen som hade lagt upp det på youtube Men det är ju lätt fixat. Jag hade egentligen velat visa hela låten men den var tydligen för lång för youtube. Nedrans snobbar!

Men klippte man bort lite av den instrumentala delen av slutet så gick det bra. Ett vältränat öga kanske skymtar ett välbekant pyttesysteransikte i publiken. En liten ledtråd: pyttesysteransiktet har en tillhörande matroshatt på hjässan. Förresten, när jag skulle titta på klippet i datorn så såg jag att jag hade dvd:n signerad. Ganska fint också:

“till Pyttesyrran!” står det. Håkan kanske hade tröttnat på att skriva “till Lisa/Ölandslisa” eller så var det bara (mest troligt) fröken Josefin som hade ett finger med i spelet