Håkan Hellström avslutade sin konsert på Flamingoscenen under Way Out West i lördags med ett extranummer som var en nyskriven låt om de tio år som gått sen hans första album släpptes. Låttiteln passade förträffligt som rubrik. För när jag sätter mig här och trycker på tangentbordet känns det lite som att det är det jag gör. River en vacker dröm. När jag har skrivit klart det här inlägget så vet jag att det är dags att vakna upp och kliva ur dimman. Jag vet också att jag aldrig någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

Fjärilarna i magen är på plats och högtalarna spelar Alf Robertsons “Göteborg” och storbildskärmen visar bilder på stan som stulit mitt hjärta. Sakta tystnar låten och jublet börjar. Tror jag. Jag minns inget jubel, jag minns bara förväntan. Sån innerlig förväntan att tiden stod still. Fågelkvitter och introt till titelspåret på Håkan Hellströms första album. Hjärtat slår och sen kommer de utspringandes, i sjömanskostym, och jag tror att hjärtat slutar slå, iallafall för en sekund. Det var som att flyga ungefär tio år bakåt i tiden.

Håkan kommer i vit kostym nedanför scenen och hälsar på oss längst fram. Sen exploderar Slottsskogen och ingenting kommer nånsin vara sig likt igen. Första albumet från spår ett till spår tio på play. Jag har vetat vilken nästa låt varit förr, men aldrig såhär exakt. Redan innan Håkan sa “Starta bilen!” så visste jag att det var “En vän med en bil” som väntade.. Det här var också första gången jag drog i Emmas arm och sa “nej!” innan “Ramlar” skulle spelas. Det var ett fruktansvärt tryck och när det redan är svårt att andas sedan innan vill man inte ha en armbåge i en av lungorna. Det är svårt att stå still till just den låten så det blir ju inte direkt lättare att andas då Dessutom gör det ont i knäna när man slår dem emot staketet..

Jag är inte hon bredvid mig som gråter så hon skakar till “Nu kan du få mig så lätt”, jag är hon som efter de fyra singelspåren blir nostalgisk och tårögd till “Vi två 17 år”. Sen när nostalgin fortsätter till nästa spår som är “Uppsnärjd i det blå” så faller några tysta tårar.

En låt som inte spelats live på tio år. En låt jag aldrig hört live drar igång. Det var sannerligen en resa bakåt i tiden. Lite som att höra Håkan för första gången. Även om jag bara minns det flyktigt. “Jag var bara inte gjord för dessa dar” har kanske använts som citat ett par gånger för mycket. Men en sak är säker, jag var definitivt gjord för den här konserten.

10 juli 2001 var första gången jag såg Håkan live. Han och hans sjömansbeklädda band var på besök i Slottsruinen i Borgholm på Öland. I lördags var det som att vara tillbaka där. “Magiskt, men tragiskt” var spåret han öppnade med 2001 och nästa spår att spela. Sen vill varken nostalgin eller tårarna ta riktigt slut. Jag var så tagen att jag kom på mig själv med att glömma att klappa händer eller jubla när vissa låtar tonade ut.

“behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll”

Man hörde knappt att “Atombomb” började, för den började samtidigt som låten innan tonade ut. Mycket snyggt gjort. Eftersom jag sett dem ett par gånger (haha) så tänker jag på såna saker. Sen är vi framme vid spår 10 och skivans sista låt. Men det var ju inte som att man trodde att det var kvällens sista låt. Publikens kör till “Dom dimmiga dagarna” ville aldrig ta slut. Jag hade helt glömt hur fantastisk den låten är live.

Till slut blir det extranummer och då är det en låt jag aldrig hört förut. Första gången Håkan sjunger en låt jag inte kan sjunga med i. Om man då inte räknar när han sjöng Almedals “Och alla platserna” de där tre spelningarna hösten 07. Det var himla konstigt men otroligt fint. Jag längtar efter fler nya låtar att förälska mig i.

Jag har fortfarande inte sett hela youtube-klippet jag länkade högre upp. Gåshud och så får jag panik och måste stänga av. Hah. Det kanske låter fånigt. På dagen när vi var på väg till festivalen löd min facebookstatus: “Tycker att det är roligt att jag efter 55 spelningar fortfarande blir nervös när jag ska se Håkan”

Tack till alla fina vänner som var där och kramades och höll i handen och till Sofias mamma, för att jag fick chansen att gå (inte för att jag hade missat det, men ändå). Jag har nyligen förbokat albumet som kommer 13 oktober, 10 år efter hans första. Så nu längtar jag dit och efter miniturnén i november. Tack H, det här kan jag leva på länge (eller åtminstone tills dess)

“om du älskar mig
kommer jag lämna dig
och om du lämnar mig
kommer jag älska dig
jag kommer göra dig besviken
jag kan inte stanna länge
vill inte ha ett honkytonk-liv för alltid
ingenting varar för evigt”

Förresten är det Emma som tagit bilderna, förutom den första. Fast med min kamera

Kära vänner. Jag skulle vilja blogga om den fantastiska wow-helgen som precis passerat. Festivalen fylld av vänner, kärlek, dans, dimmiga nätter, regn, musik och lite lera. Framför allt skulle jag vilja skriva om den bejublade konsert Håkan Hellström höll i lördagskväll. Men jag lever fortfarande kvar i dimman. Jag är fortfarande helt tagen. Så jag lånar ett par ord av Aftonbladets Markus Larsson, tills jag finner mina egna

“Ni som var där ikväll … Spara de ögonblicken – och alla andra som jag inte har plats att beskriva – på en plats som ingen annan kommer åt. Lås in dem i hjärtat. Var rädd om nyckeln. Ni kommer aldrig att få se dess like igen.”

Idag fyller min bästis år. Hipp hipp hurra! Jag slänger ut en fin bild från första gången vi träffades, eller ja, egentligen när vi blev kära. Vi träffades för första gången dagen innan om jag inte minns fel. Jag tror inte det finns några bilder på oss tillsammans annars?!

Hon är iallafall min allra bästa och det bör hela världen veta. Jag är dessvärre inte så tät så jag kan inte ge henne allt jag vill. Men jag antar att en middag finns innestående och tja, inget mera “delat ägarskap” och hjärtat får skämta hur mycket hon vill om skog & hallon. Dessutom ska jag så snart jag slutat arbeta pussa på henne så mycket att mitt pusslager kommer ta slut jag älskar dig.

Jag tänkte det var bäst att jag satte en etikett på min kära blogg. Vilken tur att Hanna finns alltså. Min kära vapendragare. Ja, alltså, om man får ha en bloggbästis så väljer jag lätt henne. Vi har känt varandra sen bloggen begynnelse liksom och det var hon som knuffade mig att ta steget och flytta till Göteborg. Min alldeles egna favoritstalker. Jag vet att ni är sjukt avundsjuka på mig som fått hänga med en sån galet cool person IRL (som det så fint heter..). Slänger in en bild för att skapa ytterligare avundsjuka. Pusspuss!